theseasaviors.blogg.se

Oljeutsläpp är ett av de största problemen i Östersjön, dels för att den är extra känslig mot föroreningar, dels för att den drabbas mycket av det. Vid stora olyckor kan stora oljeutsläpp ske, men även mindre utsläpp sker kontinuerligt, bevakningsmydigheterna runt Östersjön har beräknat antalen avsiktliga och dessutom olagliga utsläpp att vara 500 stycken per år tidigare, dock har dessa minskat under 2000-talet. Utsläppen kommer vanligtvis från maskinutrymmen i fartygens botten som rymmer vatten och olja. Att lämna oljespillet i hamnar kostar pengar och därför väljer många att hälla ut spillet i havet istället. [1]

Kollisioner och grundstötningar av båtar är de vanligaste riskerna för stora utsläpp då de orsakar stora skador. Man delar upp nivån av oljeutsläpp i tre kategorier, de ”små” som är på upp till 300 ton, ”stora” som är på 300-5000 ton, och de ”enorma” som är på 5000 till 150000 ton. Risken för ett stort oljeutsläpp i Östersjön beräknas vara ett på fyra år, och för ett enormt oljeutsläpp ett vart tjugosjätte år enligt BRISK, EU:s Östersjöprojekt. De enorma oljeutsläppen sker oftast på så kallade ”Hot spot areas”, oftast i farleder och speciellt där farleder korsas, t.ex. i Kattegat, Egentliga Östersjön och Bornholm, alla ställen nära Danmark. Även vid smala delar som ingångar till Östersjön räknas till hot spot områdena, t.ex. vid stora Bältbron i Danmark. [2]

Konsekvenser
Det som drabbas vid oljeutsläppen är livet i Östersjön. Växter drabbas då oljan tynger ner dem och de blir ”nedkletade” av oljan och då hindras fotosyntesen, vilket till slut dödar dem. Fåglar och andra djur blir skadade av att deras fjäderdräkter och pälsar kletas ner av olja och förlorar sin isolerande och vattenavstötande förmåga, vilket gör så att fåglarna blir nerkylda och dör. Alla oljor kletar ner såhär men råolja och bunkerolja är värst. Fåglar drabbas värst då de ofta befinner sig där utsläppen sker, och dessutom dras till ställen där utsläpp redan har skett. Det kräver dessutom väldigt lite olja för att de ska bli sjuka. Vattenlevande organismer drabbas inte i stor bredd av nedkletning, då oljan ligger vid vattenytan och vattenlevande organismer är bra på att undvika de områden med högst koncentration av olja, genom att hålla sig en bit under vattenytan och genom att förflytta sig enkelt.

Oljan har dock också en giftverkan som främst drabbar vattenlevande organismer. Bensin och nafta innehåller högst andel aromater som är de giftigaste och mest cancerogena beståndsdelarna i olja, och dessutom de mest vattenlösliga. Därför är dessa väldigt farliga om de hamnar i havet. De flesta djur-och växtarter återhämtar sig vid oljeutsläpp, om de blivit drabbade, men inte alla. En vanlig återhämtningstid vid lite större oljeutsläpp är någonstans mellan ett och tio år, om det inte är på ett extra känsligt område där nedbrytningen av olja går långsamt, då kan det ta mellan 20 och 30 år för arter att återhämta sig. Och vid enorma oljeutsläpp, vid stora olyckor, är det vanligt att många arter utrotas. Sättet människor drabbas på av oljeutsläppen i Östersjön är att vi är högst upp i näringskedjan, vi äter de organismer som skadats av utsläppen, som t.ex. fisk. Vi får i oss samma ämnen som djuren har i och på sig. Filtrerande djur som Musslor och kräftor sägs vara värst att äta, de drabbas hårdast av oljeutsläppen. Förödande konsekvenser för människorna är också att naturen till synes förstörs, miljön i haven, på stränder och i skärgård förändras och blir ofta mindre vacker. [3]

Östersjön extra känsligt område
Under 1980-talet klassades Östersjön som ett ”special area” av FNs sjöorganisation IMO, som ett känsligt område, och det var då oljeutsläppen förbjöds. År 2004 klassade IMO Östersjön också som ett extra känsligt havsområde och fick länderna runt Östersjön att börja skapa nya konkreta förslag för hur de ska kunna förebygga föroreningar i Östersjön. Det som gör Östersjön så känsligt mot oljeutsläpp och andra föroreningar är bland annat att det är så artfattigt, vilket beror på att Östersjön är ett ungt bäckvattenhav som inte många djur hunnit anpassa sig till ännu. Till exempel är torsken den enda stora rovfisken, så om denna fisk skulle dö ut skulle hela näringskedjan i havet rubbas. En annan viktig faktor till havets känslighet är att vattenomsättnigen är så låg. Östersjön är ett ganska litet hav, och vattnet byts ut väldigt långsamt, endast visa den lilla ingång till Atlanten som finns mellan Sverige och Danmark. [4]  Det tar ca 30-50 år att byta ut allt vatten i Östersjön, och för Kattegatt som ligger på andra sidan Själland, Danmark och är mycket öppnare mot Atlanten är motsvarande tid några månader[5]. Alltså kan man se att de föroreningar som finns i Östersjön stannar i det lilla havet länge. Temperaturen i Östersjön är också ganska låg vilket gör så att nedbrytningen av bland annat oljan går långsamt. Östersjön är också väldigt geografiskt utsatt då dess avrinningsområde är ca tre gånger så stort som Östersjön och har 80 miljoner invånare som släpper ut föroreningar i havet genom till exempel skogsbruk, industriutsläpp och avloppsrening. Det är alltså inte konstigt att Östersjön är klassat som ett ytterst känsligt område. [6]

Åtgärder
Riskerna för olyckor och avsiktliga utsläpp ökar hela tiden, då både antalet båtar och storleken på båtarna ökar hela tiden i Östersjön och kustbevakningen tror att denna ökning bara lär bli högre.  Inte minst av de båtar som bär på och fraktar stora mängder olja. Denna ökning av risker motverkas dock av tekniska säkerhetsförbättringar som AIS och lots. AIS är ett system där man i båtar kan identifiera andra närliggande båtar, och lots är en vägvisare för stora båtar vid hamnar. Enkelriktade farleder har också börjat inrättats vid trångare delar av havet vilket bör leda till färre olyckor. Tankfartyg som ofta bär på oljelast har börjat byggas med dubbelskrov i större utsträckning nu också, vilket gör det svårare för olja att läcka vid olyckor då båten håller bättre.

Nu för tiden försöker man också att samla upp så mycket olja som möjligt mekaniskt innan den sprids ut över vattnet och mot stränder och land. För att minska spridningen lägger man ut länsor som omger oljebälten och läckande fartyg, man koncentrerar oljan så att den blir lättare att plocka upp. Upptag av oljan sker oftast med skimmers som separerar olja och vatten, och sedan pumpar man upp oljan på ett fartyg. Man kan också bekämpa oljan kemiskt, då sprutar man dispergeringmedel på oljebälten för att bryta ner oljan snabbare, så att den försvinner biologiskt. Nackdelar med denna metod är dock att dispergeringsmedlen och dess gifter kan stanna kvar i naturen ännu längre än oljan, och därför är användningen av den begränsad. En till metod för att bli av med oljan heter ”In-situ burning” och vid den tänder man eld på oljan, då försvinner oljan snabbt men metoden har stora konsekvenser för miljön dock då de skapar stora luftföroreningar. Metoden används sällan men ibland då andra metoder inte går att använda på grund utav is.  

Även andra åtgärder blir fler vid oljeutsläpp. Institutioner och organisationer från alla länderna kring Östersjön är med i EU:s projekt BRISK, som jobbar med förebyggande åtgärder och högre beredskap för oljeutsläpp i Östersjön som i Sverige leds av kustbevakningen. BRISKs mål är att göra en omfattande granskning av föroreningar av Östersjöns miljö med olja och kemikalier. Projektet ska kontrollera om de sex underregionerna i Östersjöns nöd-och beredskapskapacitet är tillräcklig för att hantera både mellanstora och stora oljeutsläpp. Detta var ett 3-årigt projekt mellan 2009 och 2012 och finansierades med 3.5 miljoner euro (ca 31.5 miljoner SEK) av EU:s fond för regional utveckling. Om det skulle visa sig att det finns bristande resurser i någon region kommer BRISK att föreslå en investeringsplan för att hantera bristerna. En till idé med projektet är att länderna runt Östersjön ska fortsätta med utvecklingen av avtal kring havet och gemensamma insatser vid oljekatastrofer. Alltså skulle projektet leda till en högre beredskapsnivå, bättre insatser vid olyckor och en minskad ekonomisk belastning på enskilda länder vilket gör det lättare att faktiskt ta tag i problemet, när det inte bara hänger på ett land. [7]