theseasaviors.blogg.se

Anledningen till att det kallas döda bottnar är för att botten är helt syrefri och gör att det för ögat ser ut som livlöst. Om du tar upp död botten över ytan, bränner det till i näsan av en lukt som liknar ruttna ägg. I den svarta massan kan du inte se skymten av något liv, men i själva verket finns det massor av mikrobiellt liv i det syrefria sedimentet.[1]

Det som är de mest förekomande mikroorganismerna i havet och då även i de döda bottnarna är bakterier och arkéer. Arkéer kallades tidigare för ärkebakterier eftersom att man trodde att de var en bakterie, men det finns skillnader. Arkéer saknar precis som bakterier cellkärna och organeller men skillnaden är att arkéer har eterbindningar i sina fosfolpider i cellmembranet medan bakterier har esterbindningar. En annan sak som är unikt för arkéerna är att Lipid delen av fosfolipiderna förgrenade eller helt enkelt cykliska, arkéerna kan även ha ett enkelt lager cellmembran när det i vanliga fall brukar finnas två lager. Anledningen till att de har ett lager cellmembran är att det har skett en mekanisk sammankoppling.[2]

Bakterier och arkéer har levt flera miljarder år på jorden och har alltså hunnit utveckla höga livsmekanismer, och lärt sig anpassa sig till olika sorters miljöer och är därför de kan överleva i östersjöns döda bottnar. Både arkéer och bakterier är viktiga för många processer i ekosystemet, t.ex. i näringskretsloppet, nedbrytning och omvandling av organiskt material, globala klimatprocesser och för nedbrytning av föroreningar. Detta gör att de har en oersättlig funktion i det marina ekosystemet, eftersom att de djur och växter som är större inte klarar av att leva på de syrefria platserna dör dem och det är då som bakterierna och arkéerna tar över ekosystemet. [3]

Det som framförallt orsakar de döda bottnarna är övergödning(som uppstår när ett överskott av fosfar och kväve kommer ut i vatten eller i marken) och det som orsakar övergödning är de höga utsläppen av kväve och fosfar som släpps ut av transportmedel, fabriker, hushåll och jord och skogsbruk, detta gör att övergödning är vanligast vid tätbefolkade områden. [4]

Forskning från världsnaturfonden visar på att övergödningen får växtplankton som t.ex. alger att

trivas vilket leder till att de börjar blomma, när de sedan ”vissnar” åker de ner till botten och bryts

ner. Denna process frigör fosfor ur bottensedimentet istället för att binda det som syrerika bottnar

gör, processen förbrukar även mycket syre vilket leder till bottendöd. Även WWF säger att det är

jordbruk, industri och transport som orsaker övergödningen och att det måste ske en drastisk

förändring för att stoppa de döda bottnarna. [5]  

Det som händer när bottnarna blir syrefria är att bunden fosfor frigörs till vattnet, detta är en kemisk

process där fosfar i syrerikt vatten är bundet till järn frisätts, den här processen bidrar till ännu en

höjning av fosforhalten i vattnet. En hög mängd biomassa (vilket kan förklaras som massan på allt

levande i ett ekosystem[6]) kan även göra att ljuset har svårt att tränga ner i vattnet. Detta ger stora

konekvenser för det liv i havet som är beroende av ljus. Men för bakterier kan detta snarare ses som

en fördel och en bra kolkälla när mikroalgerna ”vissnat” och sjunkit till botten. [7]

Enligt en artikel från fiskejournalen.se är de döda bottnarna ett lika stort miljöproblem som

överfiske, där bottnarna är syrefria har t.ex. organismer och musslor svårt att överleva vilket leder till

att större fiskar inte får tillräcklit med mat, vilket i sin tur leder till att de får svårt att överleva. Om

människan samtidigt överfiskar är risken stor att fisken tillslut kommer att dö ut. [8]