Vad är övergödning och hur påverkar det Östersjön?
När vattnet eller marken kring vattnet får för mycket näring i form av fosfor och kväve som naturen inte kan ta hand om. Det kallas eutrofiering, eller med ett ord som är mer välbekant övergödning.[1]
Eutrofiering eller övergödning, är ett mycket viktigt problem i egentliga Östersjön. Näringsämnena kväve och fosfor till havsområdet har flerdubblats sedan 1940.[2] Varje år är tillförseln ca 70 000 ton kväve och 30 000 ton fosfor. Mängden varierar från år till år men har sedan 50-talet varit för höga.[3] Den ökade tillförseln av näringsämnena gör att havets känsliga ekosystem ändras, med en hög hastighet. De snabba förändringarna gör att många djur- och växtarter inte kan anpassa sig och blir hårt drabbade eller elimineras. Det gäller inte alla arter, utan det som är anpassningsbara kan få motsats effekt. De får en skjuts och tar över. Den biologiska produktionen skenar, vilket det tydligt framgår på den onormalt kraftig algblomningen.[4] När slutet av sommaren börjar närma sig brukar de snabbväxande ettåriga algerna lossna från sitt underlag. En mängd av algerna flyter de upp till ytan och lämnar kvar en klar botten som inte ger tillräckligt skydd åt fiskyngel och övriga djur. I andra fall bildas ytor av döda alger på botten, med syrebrist, svavelvätebildning och bottendöd som konsekvens. Kraftig algblomning, det vill säga massförökning av växtplankton, leder till ett grumligare vatten och minskar ljusnedträngningen vilket minskar djuputbredningen av många arter av alger. Övergödning leder ofta till syrebrist i vattnet, vilket slår ut bottendjuren och i en del fall även fisken. Kraftig övergödning av vatten leder till att antalet växt- och djurarter i vattnet minskar. Det Philip Axe menar är att det hela är som ett domino, varje del i processen är som en bricka som faller för att sedan nästa ska falla.[5]
